Blogg från fältet
Christian Åslund är fotograf och besökte i februari 2008 BOS anläggning i Samboja Lestari för att ta kort till Scanoramas special om Lone Drøscher Nielsen och orangutangerna. Här delar han med sig av sina underbara bilder och anteckningar från mötet med orangutangerna.
"17 Feb 2008 – Soluppgång i djungeln
Framme vid Samboja Lodge. Det är soluppgång och jag är inne i en djungel. Balikpapan som ligger någon mil härifrån är en storstad som är uppbyggd kring oljeindustrin. När vi anlände hit igår kväll kunde jag inte tro att det skulle vara så här mycket skog. För sju år sedan var den här platsen avverkad. Tack vare BOS Samboja Lestari-program så finns det här nu runt 800 trädarter som återplanterats och skogen har tagit sig så pass påtagligt att det är en djungelkänsla man får när man ser sig omkring. Lodgen känns extremt lyxig framförallt jämfört med Kalimantan-standard.
23 Feb 2008 – Äntligen är karantänen slut!
10 dagars väntan i karantän är nu över och jag får äntligen komma in på orangutangrehabiliteringscentret i Nyaru Mentang. Jag är lite rädd och tar det väldigt försiktigt när jag går genom grindarna in på gården och möts av de små orangea liven som kommer springandes mot mig i all sin nyfikenhet. En fullvuxen orangutang är runt sju gånger starkare än en människa. Nu är det inte de stora aporna som kommer utan de med blöjor och tonåringarna. Nåja, blöjbäbisarna är jag inte så rädd för men resten av kidsen
är nog så starka de. När de väl fått grepp om benen eller mina armar – då är det kört. De sitter liksom fast. Det enda som hjälper är att försöka få tag på en ’babysitter’ eller ’babysister’ som de även kallas för. De här orangutangerna är föräldralösa, på grund av palmoljeindustrins framfart på ön och där deras moder dödats. Fadern är det svårt att säga var han är då hans roll i orangutangvärlden mest är att betäcka honorna - sen försvinner han fort ur uppfostringsbilden. Modern bär dock bokstavligt runt sitt barn tills det är gammalt nog och har lärt sig att inte trilla ner från träden. Det tar lång tid att utveckla muskler och lära sig vilka träd man kan lita på för långsvingar och vilka som ger vika. Det tar ungefär sju år innan barnen har lärt sig vad man kan äta, vilka djur som är schyssta och allt annat som är nödvändigt för att klara sig i en djungel. Sedan är det dags att börja klara sig på egen hand. Utan moder måste orangutangerna uppfostras, och i det här fallet av sina babysitters som får vara surrogat mödrar och ta ut kidsen i skogs skolor. Det är hårt jobb – sju dagar i veckan – och det gäller att klara de olika nivåerna innan man kan gå vidare till högre klasser, och i och med det högre träd.
Så fort jag nu sitter fast i greppet av någon av de större aporna så gäller det att hitta en babysitter som kan komma och hjälpa till. För då lyder de minutiöst, nästan alla. Sedan finns det såklart några rebeller och busapor som gör lite pubertala utspel och hyss och bråkar lite extra.
24 Feb 2008– Orangutangöarna
Vi börjar dagen med att åka ut till öarna där de vuxna orangutangerna håller till. Efter att ha passerat alla klasser i skogsskolorna och när det börjar bli dags för återintroduktionen till det vilda livet så förs de ut hit. Tyvärr avverkas skogen i ett galet tempo så det är svårare och svårare att finna platser för orangutangerna.
Orangutanger gillar inte vatten så mycket och definitivt inte att simma så genom att gruppera ut dem på öarna så vet man vart man har dem. Jag sitter i båten som har dagens mat med sig och orangutanger likt människor gillar rutiner och infinner sig punktligt när vi anländer. Här får jag möta Zorro och det är första gången jag kommer riktigt nära en vuxen orangutang. Eller så nära som vi vågar gå. Zorro som är alfahanen och ledargestalten på ön visar fort vem som bestämmer och vi får hålla ett säkert avstånd och kasta in maten mot land. Fullvuxna hanar på Borneo utvecklar en distinkt ’hak-kudde’ som går från käken ner mot bröstkorgen. På Sumatra däremot är det primärt ledarhanen som får dessa kuddar. Efter den mäktiga interaktionen med Zorro och de andra aporna på öarna Bangamat och Kaja så är det dags att lämna dem ifred och återvända till centret för ett möte med danska föreståndaren Lone Drøscher Nielsen som har varit urmoder på centret i 11 år.
Väl inne på centret på nytt möts jag av en tryckt stämning. En av de äldre orangutangerna har avlidit av sjukdom och en hona med sin avkomma har kommit in under natten. Modern har avlidit och barnet har fraktioner på bägge benen. En följd av våld mot orangutangerna som en följd av palmoljeplantagens exploatering. Det blir en mörk på centret.
25 Feb 2008 - Mobbare och kramare
En ny dag och jag är ute bland de lite äldre ap-eleverna. De klänger och det är svårt att ta bilder. Lyxproblematik men jag är helt handikappad utan
min assistent Tuta som hjälper till att frigöra mig från de nyfikna och kärlekskranka små liven. För andra dagen kommer Mars svingandes genom träden och börjar bråka. Mars är en strulig tonåring som dessutom är lite för stark för att det bara ska vara roligt. Han är den typiska mobbaren-i-skolan karaktären. Jag tror han har en fling för Tuta för så fort jag är med henne så blir han aggressiv och börjar bråka. Vi bestämmer oss istället för att gå till babyskolan som är mycket lugnare och mer lätthanterligt. Där finner jag min egen lilla favorit Grenda som inte kan sluta kramas. Här på babyskolan har de alla blöjor på sig. Något jag själv reagerade över från början då jag tyckte det var ett konstigt sätt att förmänskliga djuren. Blöjor faller sig ju inte direkt naturligt här ute i regnskogen. Jag får dock förklarat att eftersom de i stort sett klänger på sina babysitters hela dagarna, och likt mänskliga barn har lite dålig koll på när de gör sina behov så innebar det att det blev klädesbyten flera gånger per dag för personalen. Då är det desto enklare att ta på dem ett par blöjor och så får de klänga sig fast bäst de vill.
26 Feb 2008 – Redan dags att åka hem
De fyra dagarna jag fått vara inne på centret har flugit iväg och det är dags att ta adjö av personalen - och så alla apor såklart."
BOS tackar Christian Åström som skrev och fotade. Missa inte artikeln om BOS med hans bilder i senaste numret av Scanorama.
